Dagen till ära.

Så lägger jag ut gamla texter.
Läs om ni vill.

---

Jag tappar tid. Tappar minuter och sekunder bara
försvinner liksom och jag tappar minnen. Kan inte
längre komma ihåg våren eller försöker åtminstone glömma.
Kanske för att överleva kanske för att dö fast inte lika
snabbt den här gången. Kan hur som helst inte tillåta mig själv
att falla lika hårt längre. Så rädd för att förlora är jag.

Letar efter tiden flera månader kanske till och med år
senare men fortfarande äger du den och hur mycket ber jag
dig inte låna ut den till mig? Jag lovar du kan få den igen
men bara efter jag samlat ihop det sista av mig du håller
hårt. För alltid kommer jag vara något av dig, kommer liksom
äga delar av din kropp och vi kanske kan byta lite?
Du får dig och jag får minuterna jag tappat bort i dina ögon,
eller kanske i din mun eller runt ditt kön.

Det sitter kvar och ger du inte tillbaks det av mig du krävt
kommer jag behålla dig och klämma lite, ännu hårdare
än förut, tills jag är mig själv igen.

---

Och föll du som ett löv ner på marken, ner på mina
orörda bröst, kanske för att täcka dem sa du, säkert
för att skydda dem från andras blickar sa jag.

Och ramlade jag en gång ner för ditt stup ner i vattnet
och kunde ta mig upp och behövde inte ens lyfta
ett finger för jag kunde rida på dina vågor in till land.

Och sparkade du på ännu en oskyldig som försökte
röra din själ och fingrade lite på din magkänsla men
vaknade inte du alltid när vi kom för nära.

Och kommer jag någonsin ta mig upp ur smutsen,
kommer jag någonsin vara orörd igen, åtminstone
kommer jag tvätta bort alla dina märken från min kropp.

Och har du glömt att minnas mig, ska jag vägra påminna dig.

----

Och nu äntligen är det slut. Det är slut på alla sår på mina händer,
på mina vader, framförallt i mitt ansikte. Ett för varje gång du ljög,
ett för varje gång du försökta stjäla det som redan var ditt. Resten
för varje gång du lät mig ligga kvar blödande på marken.

Och jag trodde det fanns andra. Trodde andra kunde bära mig högre än dig,
men de höll mig inte hårdare och jag föll lika snabbt ner igen.

Mina vänner förstår inte. De känner inte det som händer och de ser inte
min skrikande insida, de reflekteras bara mot mitt skinande yttre.
Fastän jag vet att jag rider på tiden som bara går snabbare för varje man,
så vet jag inte hur man gör för att stanna kvar. Kan byta snabbare än någonsin
och får jag inte bekräftelsen jag söker lämnar jag det att dö.