Novellen.

På skolan är det en novelltävling. Vinnaren blir publicerad,
och jag kände ett behov av att vara med. Här är mitt bidrag, som
för övrigt är små redigerade delar av boken. Ihopskrivna för att folk ska förstå.

----

Jag har gett upp allt för en man som aldrig älskat. Du har aldrig satt din fot där jag lever och har aldrig sett kärleken i ögonen. Som en vind sveper du över golvet, upp i luften och in i mina öppna armar i en alldeles för stor och ensam säng. Vi virvlar runt i din storm, nakna sånär på våra kroppar lindade runt varandra. Hur många gånger jag kastats ut från fönstret och sedan blåsts in igen av dig kan jag inte räkna till längre.

Jag vill känna att jag lever. Att en gång älskar man och sedan aldrig mer igen. Ta mig härifrån. Visa mig dina gömställen, dina förbjudna platser, lär mig ditt hemliga språk. När min kropp skakar av förtvivlan; håll om mig. Håll mig hårt och jag står ut om det gör ont,
står ut om du kväver mig.
Kommer dagen då min kropp inte lockar dig längre, lämna mig, men gör det tyst. Jag står inte ut med att se dig gå. Kan inte se din rygg när du vänder dig från mig. Du ser in i mina ögon och ljuger dina lögner och jag undrar varför jag någonsin tvivlade på dig. Du lägger dina händer runt min midja och kysser bort varje tår, varje ofrivillig känsla av maktlöshet. Ljuset
blir starkare och starkare och till slut tror jag mig se dig. Men det är bara en illusion av vad som en gång var du.
Det blir kallare, jag är bara halva mig och kan inte andas. Jag häller mig över dig som regnet och inget paraply har du ens för att skydda dig. Ser du mig inifrån nu? Snart är alla dagar våra och alla nätter deras.

Jag trodde aldrig vi kunde få varandra att svettas. Du har krupit under mitt skinn och lever nu i varje del av min kropp. Ska jag dra mig undan eller ska jag stanna? Du märker väl vad du gör med mig? Ska jag aldrig lämna din sida? Det här är min ofrivilliga kärleks sista stycken, för snart inser du att jag är allt du behöver. För vi spolar ner vår rädsla.
Jag fick aldrig välja soundtracket till mitt liv. Du genom dina handlingar valde, men valde helt fel. Sluta summera ångest. Sluta sortera min olycka under dina kategorier om fåglar som aldrig flyr, inte till tryggare länder, inte ens på hösten. Drivna av konstgjord värme skapad av dina armar, vilka jag fick falla in i så fort jag behövde en famn att låtsas älska. Men du växte dig större. Växte dig fast i mig och mina mörka lockar. Aldrig ska jag sluta älska dig, jag ska inte ens försöka, för sättet du tar mig har jag aldrig blivit tagen på. Din styrka skrämmer mig inte längre, jag har smakat ditt allt. Alla dina sidor ligger begravda i mig, i min darrande kropp.

(Jag hatar att du har sådan makt över mig och att du kan kontrollera mig och verkligen kan få mig att inte stå för mina åsikter och istället välja dina och jag är så svag så svag och springer alltid åt ditt håll fastän jag vet att du leder mig rakt mot stupet.

Var har jag gjort av mitt sinne var är mina egna tankar mina egna ord varför upprepar jag allt du tänker och uttrycker och varför följer jag dig när du plågar livet ur en av de du påstått dig älskat mest och det är ju jag som du ansåg speciell och jag var the one du sa det varför har du ångrat dig du gav aldrig tillbaks det hjärta du lånat.

Det är som att jag inte är jag när du tar det du tar från mig och sedan bara delar ut kan liksom ge bort mig till andra när du vet att jag bara utnyttjar dem för att våldta mig själv och jag märker nu att inte är jag någon du är ärlig mot istället är jag någon man dödar med ord.

Så sluta prata med mig för varje mening skjuter ett hål i min redan trasiga kropp och min själ har redan flugit iväg av rädsla för att inte ta sig ur och när ingen är omkring stryker omkring som katter runt dina ben kan du väl åtminstone ljuga så jag tror dig.)

Flyger saktare nuförtiden inte alls som den fågel jag en gång var, nu är jag långsam. Går inte alls. Kommer inte alls komma fram till mitt mål för jag kan inte.

Du vet att jag kan ge dig allt, älskar dig redan mer än någon någonsin och kommer alltid att göra det. Men även om jag gång på gång visar det så vägrar du se mig. Jag blir som en skugga och yrseln tar över mina en gång så klara tankar. Ropar och skriker, slår och river dig men inte ett märke får du på din kropp. Du lockar mig ännu mer och jag vet vad vi är och inte är. Jag vet att jag älskar och jag vet att du inte vet det, för visste du hade du inte slängt bort dina dagar på någon annan som aldrig kommer vilja föda ditt barn, som aldrig kommer vilja bli din.
Jag kan försöka slå bort tankarna på dig inuti någon annan, på dig krävande någon annans kropp. Men även om hon inte rört dig och även om du hur mycket du än vill aldrig har slickat på hennes innersta så styrs alla mina dagar av kontrollen. Måste måste måste ha dig, kan inte se dig gå, inte just nu. Inte förrän jag säger till och verkligen vet att jag inte kommer tappa mitt hjärta så fort du går. Och jag är fortfarande tyst.
Så stanna.

Jag skriver om förbjudna världar, om sådant man inte får tala om, inte högt i alla fall. Kanske bakom ryggar, under täcken och mellan lakan, men till vem? Till sig själv? Berättar sagor om ditt hårda inuti mig men bara precis så ni förstår att jag inte pratar om någon speciell bara om han som en gång stal mitt hjärta och min själ och inte för en sekund kunde tänka sig att lämna tillbaks det.
Inte ens när jag förtvivlat slöt mina ögon, bakom vilka floder av tårar väntade och jag sträckte ut mina alldeles för korta armar mot dig ville du rädda mig. Du kunde inte, sa du, men ändå räddar du andra.
Jag känner smaken av din tunga lekandes i min mun och undrar varför din hand på min hud inte känns längre. Och jag kan komma på miljoner anledningar till varför jag inte ska vara med dig, kan inte dela en enda ensam natt av tusen med dig. Fast du beskriver dina lögner alldeles för perfekt för att jag en sekund vågar tvivla på dig.

(Du smeker insidan av mina sköra kropp och du vet så väl att varje plötslig rörelse kan kosta den som älskar dig mest livet.)

Du kan säga tusen gånger och tusen mer därtill att jag är din kvinna. Att drömmarna du drömmer är jag och att nätterna är milslånga utan min närhet. Men blundar jag så hör jag dig inte och alla andra ljud blir klarare och tydligare än du, men även om jag vill kan jag inte ens för en sekund låta livet passera utan dig.
Jag vet inte om vägarna jag går följer ett mönster, bildar ord jag kan göra till meningar som får ett samband. Det jag skriver skrämmer livet ur er alla för ni förstår inte. Men förstår ni inte? Ni skrämmer mig.

Kom hem. Väntan blir för lång utan dina armar runt mig. För jag undrar var du försvinner varje gång jag vaknar.
Till gömställen under min säng och andra kvinnor du inte tror jag vet finns. Världen är känslor. Är goda kunskaper om onda ting och man måste lära sig om ondska redan innan man lärt sig andas. Det är farligt att drömma om dig när du inte är här.

Som utomhus på våren när löven blåser bort och samtidigt låter vinden ta med mina armar för att än en gång lägga dem runt dig.

Fyra månader senare och du förstår fortfarande inte. Du ser inte min rädsla och du känner inte lukten av min oro. Fastän du och jag var vi så lever vi för långt isär. Fastän solen lyste på oss blev viljan svagare och vi har glidit isär som isen på våren.
Jag karvade upp mitt bröst så du kom lättare åt mitt hjärta och hela min insida blottades för någon som kom för att svika. Som jag har velat hata dig. Dig och din ynkliga existens. Du lever för att samla på hjärtan och mitt var bara ett i mängden.

Men ändå återvänder jag.

Jag skriver osammanhängande texter för att får dig att förstå, men orden blir bara punkter och du är underbar och jag älskar dig.

På väg från dig. Till andra män, till andra människor. Och nu märker jag att jag försöker för mycket igen och jag bryr mig för mycket och jag älskar för mycket för att lämna det ifred. Jag kommer aldrig mer att se dig som jag gjort. För mig är du bara en gåta och det är allt du någonsin kommer vara.
Jag hittar andra att förstöra mig med. Sväljer, sväljer, sväljer. Och försvinner långt in i mig själv. Stänger in mig bakom väggarna. Det finns ingen väg ut längre för du blockerar dörren med dina skrik. Jag leker och kelar med andra. Låter dem röra mig och rör dem mer än jag borde. Ger dem falska förhoppningar för de kommer aldrig få mig mer än för en natt.
Du ropar på mig. Jag har sytt igen mina öron för gott och dina råd är inte sådana jag alltid längtat efter att höra.
Dina skämt skadar mer än gör nytta. Och blotta åsynen av dig får mig att förstå varför de aldrig ville se mig med dig.
Kommer ihåg tiden med dig då jag kände mig ny. Aldrig har jag känt så innan och inte heller efter. Längtar efter att få mig bekräftad igen i någons armar. Vill våldta mig själv med hjälp av deras kroppar. Som för att veta att det är allt jag är värd.

(Missförstå mig inte, det är bara ord och någon gång skriver jag om andra.)