Gud.

Och precis som att jag varje gång jag ser dig blir en pöl på marken du kan trampa i,
precis på samma sätt smälter jag av ditt leende och värms av dina ögon.
Jag förstår om du inte längre vill hålla mitt hjärta, jag förstår att du hellre vill kasta det.

Men om jag berättar att bara du kan få mig att blöda, att drömmarna jag drömmer
är uppbyggda av dig och inte alls av någon annan, kan jag då få dig att tveka?
För om jag kan få dig att tveka vet jag att det finns en chans för mig att få överleva.
Och jag vill bara för en enda gångs skull kunna falla in i din famn utan varken tvivel eller ånger.

Jag vill inte vara undantaget, jag vill inte att vi ska vara människorna vi springer till när det inte finns någon annan.
Jag vill vara vi, och om det inte går så reser jag över berg och kullar och drar svärd ur stenar
bara och endast för att du måste förstå att allt jag gör är för dig. Kan inte ljuga längre.

Det var på grund av dig jag glömde hur man ljög. Hur man skyddade små delar av sig
själv som inte fick komma ut, som inte fick visas för omvärlden. Så jag öppnade mig,
och någonstans hoppas jag att jag fick dig att öppnas också, hur lite det än var.
Fast ändå... Jag drog mig tillbaks igen. Kan inte se det på samma sätt längre. Vet att allt
jag gjort och allt jag sagt har sårat dig och all ånger kan inte mätas, det finns ingen plats.

Men om du ser, om du ens tittar lite, kisar liksom, och jag är en del av din syn så måste
du chansa igen. Då måste du prova. Och alla andra där ute är inte jag. De kan inte smaka
din hud som jag, de vägrar ge dig samma villkorslösa kärlek. Och om du bara visste hur långt
bakom din fasad jag sett hade du förstått vem jag är.