Gud, vad ni bråkar!

Jag ska göra något jag lovade mig själv att inte göra.
Jag ska lägga upp nya texter.
Okej, jag vet att man ska hålla löften, men tänk om jag tappar bort
boken jag skriver i och tänk om datorn kraschar, då har jag ingenstans att
få tillbaks texterna på.
Så, enjoy, liksom.

Så när hösten kom och våren försvann och även det minsta
minnet av stålhjärtan inte kändes, mindes mina älskare
varandra och mindes mig som om jag tappat bort mig i
andras famnar, ätit av andras ord och kvävts av andras kön.
Jag visste då, ja redan då, att inget som känns är sanningen,
att jag ljög mig på flykt från vintern som var påväg.

Det kaos inuti mig som krävde mina sista suckande andetag
sprang bakom mig, knappt synliga för ett enda par ögon.

Älskar i sängar jag inte känner med män som tror sig
känna mig men som bara känner min röst som stönar
och min kropp som älskat en enda gång och aldrig mer.
Jag blöder nu för att finna kärleken igen.
Mina ögon har gråtit alla tårar och de svider nu som sand
flugit in i dem.
De har torkat nu och kan stirra glasklart in i ännu en älskares
ögon och än en gång växer jag. Och för första gången växer du,
fastnar i mig och blir ett kladd mot min kropp så varje gång
jag knuffar dig bort från mig blir ett resårband liksom
och du kommer flygande igen.

Så slår det mig hur mycket jag älskar även honom och inte
kan ta ett andetag utan honom i mina lungor och hans kropp
emot min och hans kuk inuti mig när vi knullar och älskar oss
igenom en natt av tusen tillsammans,
och jag inser då att allt jag tidigare känt hånar det vi kallar kärlek.