Tågresan from hell.

Nu är jag hemma igen äntligen!
Tågresan gick fort, jag sov hela vägen från Karlstad till Göteborg mot fönstret, på min jacka. Jag vaknade med mönster på hela vänstersidan av ansiktet.
I alla fall, när jag åkte från Karlstad så var det en mörkhyad... Kvinna eller vad man ska säga, med på tåget som pratade med allt och alla, och jag hoppades till Gud att jag skulle slippa ha något med henne att göra. Jag bytte tåg i Göteborg och gick på tåget mot Malmö, jag hade plats 28, fönsterplats. Yes! tänkte jag, för jag mår lite illa på tåg även om jag äter åksjuketabletter, speciellt om jag åker baklänges. Då ser jag att kvinnan står vid min plats. "Ursäkta, men det är min plats", sa jag så vänligt jag kunde. Då brakade helvetet lös.
Hon hade platsen bredvid mig och fick mig att byta med henne så jag fick sitta i gången. Plus åka baklänges i tre timmar.
Först berättade hon om sin astma och att hon inte tål parfym och hade hoppats få sitta bredvid mig för jag var den enda som gått förbi henne som inte hade parfym (synd för mig att jag hade glömt parfymen, att prata med okända människor är det värsta jag vet). Sen sa hon att jag var fin för att jag inte sminkade mig så mycket (synd att jag inte hade orkat på morgonen då, jag känner mig skabbig utan smink). Sen berättade hon att hon var 53. Det kunde man faktiskt inte tro, jag trodde hon var 30, högst. Det fortsatte med att hon berättade om alla sina söner och att hon var från Bahamas. Hon lovade även att hälsa om hon såg mig på stan, hon var också från Karlstad men skulle hälsa på sin son i Malmö (som tydligen bor ca en km från där vi bor, darn it). Peter ringde och jag sa till honom, så hon skulle höra, att jag nog skulle sova för jag var lite trött eftersom jag gick upp så tidigt. Jag sa hej då till Peter och satte på mig hörlurarna så jag skulle få vara ifred.
Tio minuter gick och jag trodde att jag skulle få vara ifred på tåget resten av vägen. Plötsligt känner jag hur hon knackar mig jättehårt på armen och visade upp ett kort för mig på fyra små pojkar. Sen berättade hon sina söners livshistorier, och jag vågar inte vara otrevlig så jag log och nickade.
Inte nog med det här, tågvagnen var full av norska skolungdomar som skulle till Köpenhamn. De skrek och kastade popcorn på varandra hela resan.
Väl framme i Malmö så skyndade jag mig ut ur tåget för att slippa Elisabeth, som hon hette.

Hoppas jag aldrig mer behöver umgås med henne. Hemska resa.