Adoptera eller inte?

Jag vet att jag bara är 19 år, och jag vet att mitt förhållande kanske inte kommer vara i all evighet, men jag har tänkt på en sak ändå.
Tänk om vi bestämmer oss för att skaffa barn en vacker dag, ska vi då göra det på naturlig väg, så att säga, eller ska vi adoptera? Jag vill helst ha biologiska barn, men jag är rädd att barnet, p.g.a. min diabetes kommer födas med något handikapp av något slag. Risken för det är större än om man inte har diabetes, nämligen.
Så jag har, i förväg, suttit och kollat upp adoptionsfakta på internet. Som alla vet så gör de ju en utredning om man är lämpliga som adotivföräldrar eller inte, och det är framförallt de här punkterna de kollar upp:

• Hälsotillstånd - man får inte ha långa eller allvarliga sjukdomar
• Livsåskådning
• Relationer till släkt och omgivningen
• Nuvarande levnadsförhållanden
• Uppväxt
• Utbildning
• Arbete
• Andra barn i familjen
• Motiv till adoption

Det är alltså kört för min del - jag kan inte adoptera. Man måste dessutom vara gift eller ha ingått partnerskap med den medsökande, annars går inte utredningen igenom. Däremot får man vara singel och adoptera. Jag har även läst om anledningar till avslag på adoptionsförfrågan. Sjukdomar är där en av de högsta anledningarna, och då blir hela anledningen till varför jag vill adoptera helt plötsligt anledningen till varför jag inte får göra det.

Jag vill verkligen ha barn i framtiden, men jag vill inte riskera att få ett funktionshindrat eller på något annat sätt handikappat barn. Det har ingenting att göra med att jag inte skulle älska barnet lika mycket, för det är jag säker på att jag skulle, utan att jag vet vad grymma barn är mot barn som inte har samma förutsättningar som andra. Samtidigt så vet jag att det är de som utsätter barnet/personen för "mobbingen", eller hur man ska säga, som har problem, men man kommer under hela sitt liv utsättas för nya såna personer som inte kan acceptera människor för att de är människor. Jag vill inte att mitt barn ska bli en människa som andra kollar snett på.

Nu babblar jag en massa och inget är egentligen akutellt, men det är skönt att skriva ner allt man tänker ibland.