Difficult not to feel a little bit disappointed.

Jag har nog ganska dåligt självförtroende. Jag var på sjukhuset idag och kom att tänka på det. När jag vaknar på morgonen så mår jag oftast helt okej, jag kan till och med känna mig lite snygg när jag har gjort mig i ordning med smink, hår och kläder. Jag går iväg till det jag ska göra och känner mig som en stor människa, snygg och smart och jag vet inte allt. Jag föreställer mig resten av människorna som är där som folk som ligger på samma nivå som mig och det känns ganska okej att gå ut och träffa människor, för självklart kommer de inte se ner på mig och tycka att jag är totalt värdelös.
Så kommer jag fram till min destination och helt plötsligt är jag tolv år igen och jätteosäker efter flera år av mobbing. Jag vågar knappt hälsa på folk, börjar svettas och får till och med tårar i ögonen när jag faktiskt klarar av att prata med dem. Det är inte det att jag har social fobi, verkligen inte, jag älskar människor och älskar att vara social i andra situationer, där jag mer känner att människorna ligger på samma nivå som jag; de är inga supermodeller och de är inte mensa-kandidater. Men när jag träffar människor som jag anser har en högre "rang" än jag i samhället (dvs. smala, snygga, populära tjejer. Ni vet, tjejer som kan använda stuprörsjeans utan att se ut som en stoppad korv. Killar som kan få vilka tjejer de vill etc.) så sätter jag på locket. Jag tror att de granskar varenda sak jag gör och allt jag säger, att de tänker på min feta hy, min dubbelhaka, min mage, mina lår; allt man som tjej idag tvingas tänka på fastän man egentligen inte borde. Jag vet att jag inte är ful. Jag vet att jag definitivt inte är korkad; jag har mer innanför pannbenet än många av de människorna jag ser framför mig i rummet, men ändå känner jag mig så fruktansvärt uttittad.
Jag vet också att jag inte är perfekt, jag har några kilos övervikt, men det är ingenting som lite självdisciplin inte skulle kunna ändra på. Men jag tycker inte att jag ska behöva ändra på min kropp för att kunna känna mig säker i mig själv, för att våga prata med folk, för att klara av att gå in i ett rum där det sitter en mängd människor.

Samtidigt har jag inga problem med att gömma mig bakom ett påhittat självförtroende när jag sitter bakom en dataskärm. Det säger sig nog självt, ingen ser mig då, jag har tid att tänka igenom vad jag vill säga så att det låter perfekt och jag slipper vara orolig för att mina skämt ska sakna poäng eller dö ut för att ingen mer än jag förstår dem. Jag är en helt annan människa på internet. Det är nog därför jag har gömt mig där under flera års tid. För här behöver jag inte tänka på att mina tänder inte är vita nog när jag ler eller att folk stirrar på min dubbelhaka (som faktiskt inte är så stor som jag inbillar mig).

Jag törstar så efter acceptans. Jag har underbara vänner och en underbar pojkvän som jag vet älskar mig som jag är, men jag söker acceptans överallt jag är. Får jag inte acceptansen jag söker så kryper jag ihop i mitt skal, blir osynlig och skäms över mig själv.

Äh, jag vet inte var jag vill komma med det här, men det börjar bli jobbigt i alla fall. Kan jag skylla det på nio år av mobbing? Ja? Då gör jag det.