Det är fan pinsamt.

Vissa saker gör mig så förbannad. Jag har en vän, vi kan kalla henne N, som jag har känt sen jag började gymnasiet. Hon är jättegullig och nog en av världens snällaste människor. Så snäll att det ibland orsakar allvarliga problem för henne. Hon har inte alltid mått så bra, och det har lett till att hon har fått ligga inne på avdelningar och hem för psykiskt sjuka. Hon låg senast inne i flera månader och har precis skrivits ut därifrån. Hon har fixat en lägenhet i Karlstad och skulle börja plugga på deltid för att läsa upp lite betyg hon missat när hon varit sjuk. Men hon har också skaffat sig nya vänner, bl.a. Berny-tjejen som skär sig, gillar Berny Pålsson, färgen rosa, fluffiga saker och tycker det är häftigt med rakblad. Den här tjejen har genom att förlita sig på att N alltid ska finnas där för henne, ungefär som en mamma. N ska ta hand om Berny-tjejen när Berny-tjejen har skurit upp handlederna och följa med henne till akuten. N ska också vara Berny-tjejens psykolog och alltid ställa upp för henne.

Men det Berny-tjejen inte förstår är att N's högsta prioritet just nu är N själv. Hon kan inte ansvara för fler liv än sitt eget, och Berny-tjejen borde förstå det. Självklart behöver man stöd när man mår dåligt, men att ha rakbladsparty och sedan åka till akuten för att sy är ingen bra idé. N är alldeles för psykiskt instabil för att kunna ta hand om någon annan än sig själv, och det vet hon. När vi pratar säger hon att hon faktiskt förstår att hon inte är Berny-tjejens mamma, men att hon är alldeles för snäll för att säga nej när någon behöver hjälp, och N är inte tillräckligt stark. Varken för att ta hand om andra eller för att säga nej. Och det här gör mig illa!
Jag tror liksom inte att Berny-tjejen är dum i huvudet (jag har inga höga tankar om henne, men hon är nog inte blåst), så varför kan hon inte förstå att N inte behöver ett till psyke att ta hand om?

Så nu har i alla fall N fått nog. Hon har gjort sig illa på något sätt och har lagts in igen. På grund av att hon har blivit nerdragen i skiten igen precis när hon tagit sig upp. Jag är så besviken och jag skäms. Jag skäms över att Berny-tjejen inte tänker mer på andra än hon gör. Jag skäms för att Berny-tjejen säger att hon älskar N och att N är hennes bästa vän, och sen inte tänker längre än näsan räcker. För det är inte N's fel att N har krashat igen, det är människorna omkring henne som har glorifierat psykiska sjukdomar och tror att alla vill må dåligt, för uppmärksamhetssökande och blödande armar, det är en bra sak som man ska se upp till.

Jag skäms över hur dagens ungdomar beter sig. Jag skäms över Berny-syndromet. Jag skäms som fan över att småflickor som skär sig för att deras pojkvänner har gjort slut tar psykvården ifrån de som verkligen behöver den. Det är fan varning på hur folk beter sig idag. Väx upp för fan, Berny är sjuk, hon är ingen häftig ikon, och sträva för FAN inte efter att bli en kopia av henne.

N har riktiga problem, hon leker inte bara. Hon har inte klarat av sin vardag på flera år, och när hon väl får iordning på sig själv och vet hur hon ska hantera sin sjukdom så dras hon ner igen av sina s.k. "vänner".
Och jag skäms.

(Det ska även tilläggas att Berny-tjejen inte bara är en person utan flera, och att jag inte hittar på att Berny-tjejen har det största ansvaret i varför N har kraschat igen. N och jag har en nära relation och pratar om saker, och det är hon som har sagt varför hon mår sämre igen.)