Jag är så trött. Dödstrött. Jag vill gömma mig under täcket och aldrig mer komma fram.

Idag skällde jag på handkirurgen. För att göra en lång historia kort fick jag reda på av en tant att jag själv behövde ringa till dem och boka tid för operation. Att jag faktiskt inte fått någon som helst information om det här och kunnat slippa två månaders väntetid var det ingen som bad om ursäkt för. Vårdgarantin gäller tydligen inte för handkirurgen eftersom de har 2500 personer i kö (spydig röst från tant i reception). Jag skällde lite för det också. Jag skällde för att jag har ont, för att jag inte kan sova på nätterna, för att jag har fått sluta mitt jobb som jag älskar för att jag inte kan röra mina händer så mycket som jag vill. Jag skällde också för att jag knappt kunde hålla i telefonen av domningarna. Men ingen bad mig ursäkt. Ingen sa till mig att de är ledsna att jag inte fått information om att jag själv måste boka tid. Ingen sa till mig att det är beklagligt att det blivit såhär, men att de ska hjälpa mig så snabbt som möjligt.
Istället sa de att jag ska få en tid till läkare som ska fastställa vad jag lider av. Jag sa vänligt men bestämt att jag har fått diagnosen karpaltunnelsyndrom två gånger av två olika läkare, och att om de bara kollar i min journal så står det där klart och tydligt. Men det räcker tydligen inte. En av deras läkare måste fastställa det. Tack Skåne för att ni tar så god tid på er att laga mig så jag kan arbeta.

Jag är 19 år, jag får ingen sjukpenning från Försäkringskassan, jag har inte jobbat tillräckligt länge för att få A-kassa, jag har inte tillräckliga betyg för att läsa på universitet/högskola, jag är för ung för att ta studielån för annat så jag kan inte läsa på komvux eller folkhögskola, jag har ett deltidsjobb där jag inte ens är anställd utan bara anställs för varje arbetspass (och jag tjänar inte särskilt bra), jag kan inte sova utan sömntabletter, jag kan inte bära hem matkassar från affären, jag kan inte bli kall om händerna för då får jag värk som inte går över på dagar, jag kan inte skala potatis eller laga mat hur jag vill för jag har så ont.
Mitt liv står pausat men blir ändå sämre för varje dag. Och den enda hjälpen de kan ge mig är en jävla läkartid i slutet av februari så de kan fastställa det två andra redan fastställt.

Förlåt mig för det här inlägget, men jag är så trött på allt. Och jag brukar inte vara trött på allt. Jag brukar vara positiv och glad och alltid tro att allt löser sig. Men den här gången löser det sig inte. Snart skriver jag in mig på psyket bara för att slippa alla problem. Och jag är ingen sån som skriver in sig på psyket.