Ångest 2.0

Nu har jag suttit och gråtit för Peter om att jag är tjock. För jag är tjock. Jag har ett BMI som ligger nära fetma, och jag vill inte vara en sån människa som andra människor vänder sig efter på stan och pekar på. Jag vill inte bli stirrad på när jag är inne på McDonald's för att "tjocka människor ska inte äta sån mat". Och nu är jag ärlig, så jag vill inte veta av en massa "du är inte tjock!"-kommentarer på det här. Jag gillar mig själv, men jag är rädd att bli sjuk. Jag vill inte få komplikationer med min diabetes bara för att mitt matberoende har tagit över. För det har det nog. Jag tror på riktigt att jag är matberoende, och jag behöver struktur för att kunna övervinna det. Så jag har kollat upp viktklubb. Jag tror det hade varit bra för mig, med strukturerade måltider och en personlig motionsplan. Och eftersom man betalar för det och jag är snål så borde jag ju klara det. Få valuta för pengarna. Enligt dem kan jag gå ner 10 kg (som är mitt första mål) till mitten av maj. Fortsätter jag kan jag ha gått ner 14 kg (mitt andra mål) tills i juni och kommer vara smal på Tori-konserten. Det ska bli mitt slutmål: att vara smal när jag ser Tori.