Jag vet inte.
Det är inte klokt hur snabbt man vänjer sig vid att ha någon som sover nära varje natt. Och det är ännu mindre klokt hur lite jag vågar åka hem till mig eftersom jag är så rädd för att mötas av den där jävla ensamheten. Nio dagar av konstanta ljud gör att min annars så totalt underbara lägenhet antagligen kommer döda mig inatt. Hur ska jag våga somna själv?
Så långt har jag kommit att jag vet att jag kommer stanna hos mamma en stund till. Vi tar en timme i taget, okej?
[Valfri smörig kärleksballad.]
4 kommentarer:
vi kan flytta ihop.
Kom hit. Här finns inga läskiga ljud, älskling!
Indeed, man vänjer sig fort. Man vänjer sig lika fort av med det igen dock. Vilket gör att man kan vänja sig vid att ha någon sidan om ytterliggare en gång osv i all oändlighet. Oändlighet eller tills man flyttar ihop. ^^
Kajsa: Känner du samma som jag? Vi fixar det till hösten.
Joel: Inga läskiga ljud hemma hos mig heller, egentligen. Men du vet, jag saknar dig.
Martin: Det känns faktiskt inte lika illa idag. Men jag har också sovit i tolv timmar och har annat att tänka på, som huvudvärk och magont. (Jag säger egentligen bara så så att Joel ska tro att jag mår bra, haha.)
Skicka en kommentar