En vanlig dag i Karlstad.

Idag skulle jag till Emma. Så jag gick och satte mig i busskuren ungefär tjugo minuter för tidigt (det är ganska sent för att vara jag). Då kommer en gubbe och sätter sig bredvid mig; han såg väldigt harmlös och log.
Gubben: Ska du till stan eller?
Jag: Jo.
Gubben: Jag med, sen ska jag hem till mig och mamma.
Jag: Okej.
(Tystnad i ca två minuter.)
Gubben: Jag har legat på psyket.
Jag: Okej. Varför då? (Nyfiken som jag är.)
Gubben: Jag kanske inte ska berätta sånt här, men det kanske är lika bra. (Lång utläggning om att hans mamma fick honom inlagd.) Vad tycker du om samtalsterapi och sånt? (Här trodde jag att han skulle mörda mig. Med kniv. Ingen skulle någonsin hitta min kropp.)
Jag: Det är väl bra att det finns om man skulle behöva det någon gång.
Gubben: Jo, det är sant.
(Tystnad i ca två minuter.)
Gubben: Jag försöker sluta röka. Jag har fyra paket cigaretter hemma, men de röker jag upp på en natt. Därför har jag köpt snus, man måste lura kroppen förstår du.
Jag: Jo.
(Tystnad i ca två minuter.)
Gubben: Har du något jobb?
Jag: Nej.
Gubben: Inte jag heller. Tänk vad skönt det vore om man kunde bli konstnär och måla tavlor. Mamma målade tavlor förr. Förstorade upp en. Jag saknar mamma ibland. Hon dog för ett år sedan men det känns som en vecka. Då blir jag lite ledsen. (Här började mitt samvete knacka på och mördargubben blev en oskyldig gammal man som var väldigt ensam. Jag undrar var "hem till mig och mamma" ligger.)
Gubben: Fast helst vill jag till badhuset och bada.
Jag: Varför åker du inte och gör det då? (Inte i arg ton.)
Gubben: För jag har en stomipåse och den kan börja läcka i vattnet. Då får jag betala skadestånd.

Nu vill jag inte berätta mer för jag börjar gråta. Hej då.