Aldrig mer.

Imorse klockan nio, när jag stannat hemma från skolan för att jag har feber, fick jag ett argt samtal från Sundsvalls katthem. Helene som är föreståndare anklagar mig för det ena och det andra. Att jag ljugit och undanhållit information om situationen för en honkatt som en tjej jag känner har hittat och tagit med hem. Tjejen i fråga ringde mig förra veckan och frågade om jag ville ha en till katt, en honkattunge som hon hittat ute, vars revben sticker ut och som är i väldigt dåligt skick. Jag säger nej och erbjuder mig att ringa runt och försöka hitta ett katthem. Det som står här är vad jag får reda på. Jag har inte ens träffat katten.
Så jag ringer katthemmet och förklarar situationen, för att vara snäll. Hon ringer upp två dagar senare och säger att jag ska ringa henne på söndag så kommer de och hämtar katten och placerar henne i ett hem. Tidigare då på dagen har jag fått reda på att katten har ett halsband.
Jag åker in på sjukhuset och igår smsade jag tjejen som hittade katten numret till katthemmet och säger att hon får ringa dem och prata.
Nästa sak jag märker är det här samtalet från katthemmet om att jag ljugit. Att de fått, som hon säger, "otrevliga mail" från tjejen med katten, och att det inte får gå till såhär. Att det är en vuxen, dräktig hona och ingen kattunge. Att man inte får ljuga om sådant här, för de har sagt att det tar in katten under de förutsättningarna att det jag sagt är riktigt. Så jag ringer upp. Berättar att det jag sagt är det jag fått reda på, och att jag försökt hjälpa till. Säger att jag tänker inte få skit för någon annans misstag och frånsäger mig allt ansvar.

Det här var sista gången jag försökte hjälpa till. Hör jag ett enda ord till om det här kommer jag antagligen slå sönder något.