...

Imorse hade jag tänkt blogga om nattens bravader, om hur arg jag är på min diabetes och vad jag hade gjort allt för att bli av med den. Men efter idag känns det så onödigt. Jag lever och mår bra för det mesta, och jag borde vara jävligt tacksam för det.
En av mina vänners förälder har blivit sjuk. Cancer säger de, med en förväntad livslängd på 1½ år. Det är ofattbart, vi hade bestämt att hon inte skulle vara sjuk. Jag trodde faktiskt inte det var någon fara, vad läkarna än sade. För jag är en sån som alltid har hopp och alltid är positiv (i det stora hela, visst har jag också mina dåliga dagar)... Och när man vaknar och det första man får reda på är något sånt här, då börjar man tvivla på vad som styr den här världen.
Och vad är jag för stöd åt min vän? Jag vet inte ens vad jag ska säga, förutom vad arg jag är och hur mycket jag tvivlar på Guds existens just nu (mer än vanligt, alltså). Men du vet att jag älskar dig och att jag alltid finns här.

Det har varit elände idag. En dålig, dålig dag. Gud, dra åt helvete.