Separationsångest deluxe.

Idag åker jag till Karlsta. Jag ser fram emot det ungefär lika mycket som ni ser fram emot grav smärta och dylikt. Helst vill jag bara gå under jorden och låtsas att jag glömt. Men det går ju inte.

Jag känner mig fruktansvärt löjlig. Ska vara borta i två hela dagar och två halva (åker dit idag och kommer hem på torsdag) och jag längtar redan ihjäl mig efter Slayer och Joel. Joel åkte till jobbet tidigt imorse, och även om vi hade jättekul igår och det känns bättre än nånsin så får jag en sån där känsla i magen som att det inte är nog. Jag behöver mer tid.

Tror inte en sekund på att det är bra att vara ifrån varandra.