11:15.

Det är inte det att jag inte saknar dig längre.
Jag ser bara inte det vackra och jag hör inte
längre orden du sa när du bad mig göra allt.
Syns inte alls längre, förlamar inte min hjärna alls.
Bara varenda sekund av varje vaken timme,
och du invaderar drömmarna jag drömmer och
all tid av min sömn.
Det är inte det att jag inte saknar dig längre.

Slås bakåt av det du gav och inte gav och det
är det du aldrig lovade som jag minns.
Konkreta ord av åtrå, det var aldrig mig du tog,
det var bara min kropp och det du kände och inte kände.

Kan blåsa dig tusen mil i fel riktning, tusen mil från mig,
men ändå skakas jag av rädslan att aldrig glömma.

Det är inte det att jag inte saknar dig längre,
det är bara det att jag inte vill förlåta.
Som när jag gav dig allt du bad mig om och
blottade min inre styrka för dig,
som bara kom för att svika.
Det är inte klart längre.

Det är inte det att jag inte saknar dig längre,
det är bara det att jag måste glömma innan
du väljer att glömma mig.

Men jag målade upp världsbilder runt dig och vårt liv
och bara på en sekund bestämde jag att ge upp hela
min trygghet för en vår av din famn. Men jag finner
nu att jag valde fel och om jag gått hade mitt hjärta och
min själ fortfarande varit sig själva.

Delarna av mina drömmar är du och om jag vaknar en
ensam natt med hjärtat i munnen och kräks upp mina ord,
ner på papper, vet jag i mitt sinne att du känner det.

Det är inte det att jag inte saknar dig,
men sorgerna jag bär klär mig inte och
jag vill inte starta ett nytt krig.