Blablablaj.

Jag gör resor utan dig, utan vårt öde, för jag har
ingenting att stanna kvar för. Bryter upp breven,
askarna, löftena du gav mig och samtidigt ler
genom tårar för allt är inte som det en gång varit.

Det är billiga metaforer och det var en gång
då vi lätt drömde. Allt gick för snabbt och
är jag alldeles för ung för att älska?