För jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten...

Igår tog jag studenten.
Det blev ingen rejäl fylla, en sån man hör talas om.
Jag blev mest huvudvärkig och kissnödig.
P.g.a. min diabetes vågade jag inte kissa ute,
jag var rädd att dra ut nålen i benet.
All in all så var det en bra student.
Min ena syster Maria kom dit och grät.
Mamma grät lite. Folk grät helt enkelt. Utom jag.

Sen skulle vi gå till lastbilarna för att åka runt stan
(vid den tidpunkten hade jag näckspärr av alla blommor och flaskor
de hade satt runt halsen.)
och jag hör någon ropa efter mig. Magnus.
Genast börjar jag storböla och dör, i princip.
Jag är en sjuk, sjuk människa. Men jag tänker
skylla hela incidenten på att jag inte träffat honom på en månad.
Tror jag kommer sakna honom mer än jag kommer sakna de flesta andra.

Ikväll är det bal. Min klänning är skrynklig och jag kan inte stryka den.
Jag skyller på mamma eftersom hon har slängt sona sängkläder på den.
Hon får fixa det när hon kommer hem.
Jag vet precis hur jag ska ha håret, frågan är bara om jag kommer lyckas fixa den.

Imorrn är det hejdåfest för flytten. Malmö here I come, liksom.
Jag saknar Peter något så fruktansvärt. Jag har iofs varit kär i honom
sen första gången vi pratade (dagen innan julafton förra året)
fast kanske lite starkare nu. Eller mycket.
(Jag älskar dig)
Det är synd bara att vissa av mina "vänner" inte kunde bry sig mindre
och inte kommer dit. Ni vet vilka ni är, och ni är så idiotiska.